I början av maj 2025 riktade Mark Zuckerberg uppmärksamheten mot Amerikas växande ensamhetsskris och nämnde alarmerande fall i ansikte-mot-ansikte-interaktioner samt ökande misstro mot traditionella institutioner. Han föreslog att AI-kompanjoner och terapeuter, anpassade efter individers unika emotionella behov, skulle kunna erbjuda mer tillgängligt och effektivt stöd än konventionella metoder. Zuckerbergs perspektiv speglar oro för den ökande isoleringen, driven av färre gemenskapsmöten, minskad inflytande från religiösa och kulturella institutioner samt ytlig digital kommunikation. AI-kompanjoner, hävdade han, kan erbjuda personliga samtal, emotionellt stöd och terapeutisk vägledning dygnet runt, vilket potentiellt kan kompensera för bristen på mänskliga omsorgsgivare, terapeuter och sociala arenor. Trots detta löfte varnar experter inom psykologi och neurovetenskap för att för mycket beroende av AI kan vara problematiskt. Mänskliga relationer involverar komplexa emotionella utbyten, fysisk närvaro och gemensamma erfarenheter som AI har svårt att replikera. Begrepp som spegelneuroner visar människans medfödda förmåga till empati, en biologisk process som är svår att efterhärma artificiellt. Dessutom främjar engagemang i verkliga sociala utmaningar emotionell tillväxt, motståndskraft och en känsla av tillhörighet—element som kritiker säger att AI-interaktioner inte kan erbjuda på ett äkta sätt.

De varnar för att AI-kompanjoner kan skapa ytliga emotionella band, vilket potentiellt kan förvärra ensamheten snarare än att lindra den på sikt. Det finns också oro för att beroendet av AI-lösningar kan undergräva viktig social infrastruktur—välkomnande samlingsplatser, mentalvårdstjänster och offentliga mötesplatser—som är avgörande för genuina sociala band och stöd. Att avsätta resurser till AI kan ytterligare försvaga dessa grundläggande institutioner. Nedgången för religiösa organisationer, som en gång var centrala i att främja samhällsgemenskap och syfte, förvärrar denna utmaning. Kritiker föreslår att det tomrum som minskad delaktighet lämnar should hanteras genom samhällsdrivna insatser snarare än teknologiska ersättningar. Samtidigt som man erkänner Zuckerbergs korrekta betoning på ensamhet som ett akutt problem som kräver innovation, betonas att lösningarna måste inriktas på att vitalisera mänsklig kontakt och gemenskap. Hållbar framgång kräver investeringar i social infrastruktur, initiativ för mental hälsa och samhällsengagemang, där teknologi endast används som ett komplement snarare än en ersättning för djupa, mångdimensionella mänskliga relationer. Sammanfattningsvis har Zuckerbergs kommentarer startat en viktig dialog om den komplexa ensamhetsepidemin. AI-kompanjoner har en fascinerande potential och kan erbjuda tillfällig lindring, men människorelationernas rikedom är oöverträffad. Att hantera isolering på ett effektivt sätt kräver att man prioriterar att stärka mänskligt centrerade institutioner och samhällen som bygger motståndskraft, empati och varaktiga sociala stödstrukturer.